“Nu efter alla dina övningar där vi har behövt skämma ut oss för varandra börjar det kännas bättre. Och vet du vad jag gjorde igår? Jag gick till gymmet själv.”
Den här kommentaren fick jag för flera år sen från en deltagare efter en kurs i presentationsteknik.
Hon berättade att hon tidigare har hatat att ha människors ögon på henne. Hatat det så mycket att hon inte ens har velat gå till gymmet själv.
Jag fick en tår i ögat när hon berättade att hon vågat gå till gymmet på grund av MIN kurs.
Okej, det var mer än en tår. 😭
Hur ofta tänker vi att människor i vår närhet inspirerat eller hjälpt oss utan att berätta det för dem?
Alldeles för ofta skulle jag tro.
Jag tror på vikten av att faktiskt berätta för andra när de gör något bra som påverkar oss. Det kan göra någons dag.
Kanske till och med någons karriär.
