Förra veckan övade jag högt på en pitch jag skulle hålla och efteråt slank det bara ur mig.
”Fyf*n vad jag är bra!”
Sa jag just det där?
Jag sa just det där.
JAG SA JUST DET DÄR!
Efter ÅR av jobb med att tro på mig själv, våga och good enough har jag alltså kommit så långt att jag SPONTANT ger mig själv beröm.
Default mode liksom.
Det kanske inte är så revolutionerande för dig? Jag är verkligen glad för din skull i så fall!
Men för mig är det helt f*ing amazing.
(Det var värst vad mycket svordomar det blev i det här inlägget. Jag lovar att sluta snart.)
Vad vill jag säga med det här?
Jo, utveckling kan ibland vara svår att se. Det kan kännas som att du inte kommit någonstans.
Men helt plötsligt dyker det upp bevis. Och du inser att du inte bara tagit några steg i din utveckling. Du har tagit ett jättekliv.
Kommer det naturligt för dig att ge dig själv beröm?
